Jobbiga känslor och problem

Vi går alla igenom händelser, situationer och faser i livet där vi upplever olika grader av obehag. Det kan röra sig om allt från vardagliga ”småproblem” som att vi missar ett tåg, försover oss eller hamnar i en dispyt med någon, till större och mer omfattande och ibland mer långvariga känslotillstånd som sorg, ångest, depression, panik.

Det kan även handla om kriser och trauman av olika sorter. Gemensamt för de olika känslor som uppstår i sådana situationer är att vi vill slippa ha dem. Inte så konstigt. Vi vill inte uppleva obehag, vi vill inte lida. Ofta förknippar vi känslorna med ”problem” som vi tycker vi har i livet. ”Om jag bara kunde lösa det där problemet så skulle jag inte behöva känna så här …”

Aversion – ett sätt att fly

Hur hanterar vi vanligtvis obehagliga känslotillstånd när de dyker upp? Jag kanske svär över det missade tåget, över lokföraren som var hjärtlös och inte kunde vänta bara en sekund till med att stänga dörrarna trots att han såg mig kommande springande. Eller så ifrågasätter och kritiserar jag mig själv: ”Varför kan jag aldrig lära mig att ta god tid på mig? Varför blir det så ofta såhär? Jag borde inte ha kollat mejlen precis innan jag skulle gå hemifrån! Jag måste försöka bli bättre på att planera och att inte stressa. Jag hatar att stressa så här! Min dag får en dålig början. Jag vill inte känna såhär.

Samma kan hända om jag känner mig tung till sinnes, rentav deprimerad. Det är ett starkt känslotillstånd som jag kan uppleva som överväldigande, mera drabbande än att bli stressad av att missa tåget och komma för sent till jobbet.

Det spelar ingen roll hur pass starkt eller livsavgörande känslotillståndet är. Reaktionsmönstret – sättet att hantera känslorna – följer samma mönster och det kan enklast sammanfattas med begreppet aversion. Ett exempel på aversion är den känsla av äckel en del människor får av skinn på varm choklad eller starka, obehagliga lukter: man känner sig äcklad och försöker så snabbt som möjligt fly undan för att slippa det äckliga. Aversion innebär att fly och vi gör det närmast automatiskt som en form av förnekande och flykt.

 

Att försöka slippa lidandet förstärker det

När min pappa dog upplevde jag en stor sorg. Han dog i förtid, bara 63 år gammal. Det var oväntat och ganska chockartat. Det fanns dessutom många frågetecken kring orsakerna till hans död. Och läkarna hade inga svar. Hans död var ett faktum. Inget kunde få honom tillbaka till livet. Känslan av sorg och saknad övermannade mig och andra anhöriga och vänner. Jag kunde också få tankar som handlade om huruvida vi och läkarna inte hade gjort tillräckligt för att ta reda på vad som var fel på honom. Om vi hade kunnat göra något annorlunda. Vad vi borde ha gjort. Tankar som skapade skuldkänslor hos mig, och som det även låg nära till hands att projicera på läkarna: ”De har gjort något fel. Han fick inte rätt vård …”.

Min aversion yttrade sig i att jag började tänka och grubbla. Jag skapade ”problem” och la till fler negativa känslor, som till exempel skuld och ilska. Dessa känslor i sin tur skapade fler självkritiska tankar: ”Jag borde inte känna skuld … Varför grubblar jag?” Dessa tankar i sin tur bevarade, fördjupade och höll kvar obehagskänslan … På detta sätt försökte jag omedvetet fly undan och slippa den grundläggande känslan av sorg, förlust och saknad. Följden blev att jag till en början förstärkte obehagskänslorna och mer eller mindre trängde undan sorgen.

Den energi som går åt för att bekämpa eller försöka fly undan de olustiga känslorna av obehag, skapar obalans i vårt nervsystem. Detta sker genom en överaktivering av det sympatiska nervsystemet – som producerar stresshormoner som kortisol och adrenalin, för kamp eller flykt, och en underaktivering av det parasympatiska nervsystemet som med  hjälp av bland annat endorfin och dopamin ger vila och återhämtning. En obalans som kan ge allvarliga tillstånd av ohälsa som depression, utbrändhet eller panikångest.

Studier har gjorts på personer med panikångest. Det har visat sig att vad som framför allt driver dem in i attackerna är deras försök att slippa undan paniken. Det är alltså själva aversionen mot och flyktförsöken från det obehagliga känslotillståndet som förstärker, fördjupar och bevarar det. Processen fortsätter i en nedåtgående spiral och till slut finns bara paniken kvar. Antingen i form av kollaps eller överaktivitet. En sorts paralyserat tillstånd av chock.

Det bevittnande medvetandet

På vilket sätt kan då mindfulness hjälpa oss att hantera känslor av obehag? Utgångspunkten för mindfulness är att acceptera det som redan är ett faktum. Känslan av obehag har redan uppstått, det är inget vi kan göra åt det. Att försöka bekämpa eller fly undan obehaget förstärker det endast och skapar mer lidande för oss själva.

Mindfulness innebär att jag bevittnar vad som händer i mitt inre: Vilken är känslan? Hur känns den i kroppen; i magen, bröstet, hjärtat, axlar, nacke? Vilka är tankarna som kommer till mig i det pågående ögonblicket? Mindfulness är att bevittna: Vipassana betyder att se på sig själv och livet precis såsom det är. Att vara det bevittnande medvetandet som observerar känslorna, tankarna, förnimmelserna. Den som bevittnar dras inte med i malströmmen av tankar; i oro, grubblerier och ältande. Hon kan ställa sig bredvid och liksom utanför sig själv, och vara en spegel som reflekterar det som sker och är. Detta gör att känslorna får vara precis det de är, varken mer eller mindre. Och det leder till det mirakel som innebär att känslor, tankar och förnimmelser av obehag efter hand upplöses och försvinner. Och ersätts av välbehag: inre frid, harmoni och stillhet.

Det ”jobbiga” med känslor uppstår när vi försöker bekämpa eller fly från dem. Och det är så vi skapar problem. Det är detta som är problem. För problem finns inte egentligen. Inte i det medvetet närvarande ögonblicket. Där finns endast känslor – antingen av välbehag eller obehag – som när vi lyssnar till och accepterar dem, kan hjälpa oss tillbaka till medvetenhet här och nu; tillbaka till vårt inre sanna själv och de för oss spontant rätta valen och handlingarna. Det är hjärtats väg. Och längs den vägen finns inga problem, inga tvivel eller oklarheter.

Att leva helt och fullt i nuet är att acceptera att lidande och svårigheter är en del av livet. Och i tacksamheten över detta, och i förlåtelsen av oss själva och andra, minskar vi såväl vårt egna som andras lidande.

Jonas Ask

Fördjupningskurs i mindfulness – start 13/3

Kärlekens Närvaro – underbar helgkurs 28/4–29/4

Läs mer om kurser och utbud hos Vipassana Livscoach & Mindfulness

Mindfulness är svårt – och lätt!

Mindfulness är inget nytt, varken i hela mänsklighetens eller i enskilda individers historia. Det praktiserades för tusentals år sedan av buddhister och taoister och olika naturfolk. Vi kan det från födseln – alla små barn, upp till cirka tre års ålder, är helt och fullt medvetet närvarande. Så vad är det som händer? Varför är bland det svåraste en vuxen människa i Sverige i dag kan ta sig för att sitta tyst, stilla och ensam i meditation? När det egentligen är något väldigt enkelt, som vi alla kan från början?

På mina kurser pratar vi ofta om detta att det kan kännas svårt att praktisera mindfulness i sin vardag. Dels kan det vara så att man upplever att man får svårt att skapa tid, plats och ro att meditera, och dels att det är svårt att påminna sig själv och få in det i sitt pågående liv. Jag får också frågor om hur jag gör själv, i min vardag.

Jag mediterar regelbundet, med vissa undantag, 30 minuter på morgonen och 30 minuter på kvällen, varje dag. Under dagen gör jag även kortare meditationer, till exempel på jobbet eller medan jag åker buss eller tunnelbana. Jag tränar även på att öka min medvetna närvaro i allt jag gör. Detta gör jag genom att bland annat fokusera på min andning samtidigt som jag arbetar eller umgås med människor. Jag tränar på att göra allt till en meditation. Vilket innebär att jag övar mig i att vara fullt medvetet närvarande i den situation jag är i för tillfället, vilken den än är: Vilka sinnesförnimmelser har jag? Vad upplever jag inuti min kropp? Vilka känslor har jag?

Att lära bort icke-närvaro

Är mindfulness svårt? Ja. Och nej. Det är svårt därför att jag under många år har lärt in ett frånvarobeteende. Detta beteende är så utbrett och etablerat i vårt samhälle att det blivit ”normalt”. Och det innebär att vi egentligen aldrig är helt och fullt i nuet; vi är ständigt på väg någonstans både fysiskt och mentalt. Vår kultur är så inriktad på att göra att vi har glömt bort hur det att vara. Tidigt i livet får vi lära oss att det är prestationer, resultat och mål som räknas och ger oss värde. Inte den jag är. Sedan tre års ålder ungefär har vi tränat oss i icke-närvaro. Vi har lärt oss att tänka på och oroa oss inför framtiden och att gräma oss för och grubbla över dåtiden så mycket att vi tappat bort vår förmåga att bara vara, här och nu.

Att ”bara vara” betyder att inte föröka åstadkomma och uppnå något. Att acceptera mig själv och nuet precis såsom det är. Att släppa taget om alla krav och förväntningar jag själv och andra har på mig.

Därför är bland det svåraste en vuxen människa i Sverige i dag kan ta sig för att bara sitta tyst, stilla och ensam en halvtimme på morgonen och en halvtimme på kvällen. För att det känns fel. Vi gör ingenting. Vi åstadkommer inget. Det syns inget resultat. Därför är det så mycket lättare att gå på ett spinningpass eller till gymmet; där syns det att vi utför något. Vi blir svettiga, vi anstränger oss. Andra ser att vi är ”duktiga” och ”kämpar” (vi söker andras godkännande); och vi kan hoppas på att kunna uppvisa och mäta resultat: en slimmad, muskulös kropp, bättre kondition etc.

Men det är också enkelt med mindfulness! Därför att vi kan det alla från början. Alla små barn är fullt medvetet närvarande i nuet; i det de gör, upplever, känner. Det som händer när vi börjar träna mindfulness är att vi återknyter kontakten med vårt inre lilla barn. Det där barnet som kunde uppleva en sommar som en evighet. Eller hur tiden stannade när hon/han helt uppslukades av att bygga en koja eller leka kull. Mindfulness är enkelt för att det enda som egentligen behövs är att sätta sig ner i stillhet och bara vara. I mindfulness finns inga krav, inga plikter, inga måsten.

Att alltid börja om på nytt

I mindfulness finns sanningen om oss själva och våra liv. Sanningen kan vara svår och jobbig att möta och våga se. Därför uppstår motstånd. Därför tycker vi det är svårt. Därför hindrar vi oss själva från att släppa taget om dåtid och framtid och bara vara i nuet. För vi har byggt vår identitet på plikter, resultat, mål, prestationer. Hur vi tror och tänker att andra människor uppfattar oss.

Det sköna och enkla med mindfulness uppstår när vi kommer över tröskeln och skaffar oss en egen form av disciplin – bortom ”borde” och ”måste” – där vi tränar och mediterar regelbundet. Detta kan bara läras genom erfarenhet. Därför har jag själv genomgått flera mindfulnessprogram. Därför tränar jag mindfulness varje dag sedan flera år tillbaka, därför har jag kurser i mindfulness. Kurserna ger mig möjlighet att fortsätta träna mindfulness själv och samtidigt dela med mig av mina erfarenheter till kursdeltagarna.

Det handlar inte om att lära ut mindfulness. Det går inte. Mindfulness kan inte läras ut. Mindfulness går inte att läsa eller prata sig till, och inga föreläsningar hjälper.

Jag är en nybörjare

Mindfulness kan jag bara träna och vara i genom att inse att jag är en total nybörjare varje morgon när jag kliver ur sängen för att sätta mig och meditera. Varje ögonblick börjar jag om, får lära mig på nytt. Det går inte att bli fullärd, det går inte att behärska mindfulness.

Genom att se och acceptera detta – och genom att träna regelbundet – upplever jag mer och mer medveten närvaro i mitt liv. Den viktigaste skillnaden för mig med detta är att jag mer på djupet upplever att jag lever mitt liv, i kantakt med min inre sanning om vem jag är och hur jag vill leva. Det innebär inte att jag aldrig mår dåligt, känner mig otillräcklig, stressad, splittrad etc. Men det innebär att jag bättre kan vara medveten om dessa tillstånd, bevittna dem och liksom se dem och mig själv utifrån. Och att jag inte faller offer för dem på samma sätt som tidigare. Och i förlängningen innebär det även att jag känner mig lyckligare och mer tillfreds med mitt liv.

Vad ger mindfulness?

Jag skulle kunna skriva en lång lista på vad mindfulness har medfört för positiva förändringar i mitt liv (det får bli en annan gång). Förändringarna har kommit till mig, inte som ”mål” och ”prestationer”, utan som positiva bieffekter av att jag mediterar, och släpper taget. Jag önskar mig vissa förändringar eller mål, men det är först när jag helt släpper taget om dem, och förväntningar på särskilda resultat, som förändringarna realiseras.

Fungerar det? Ja. Verkar det mystiskt? Tvivlar du? Pröva själv!

Läs om aktuella kurser och events hos Vipassana Livscoach & Mindfulness

Helgkurs om kärlek!

Fördjupningskurs i mindfulness

Inget att försvara

Jag prövar tanken. Tränar mig på att förhålla mig försvarsfritt till olika situationer och människor. Tränar på att inte hävda och försvara åsikter, ståndpunkter, ”fel” och ”rätt”, ”för” och ”emot”. Och jag låter mig återigen inspireras av Deepak Chopra som skriver: ”När du inte har något att försvara tillåter du inte att någon dispyt uppkommer. Om du gör det här konsekvent – om du slutar kämpa och hålla emot – kommer du helt och fullt att uppleva nuet, som är en gåva.”

 

I nuet finns inga konflikter

Någon blir arg på mig, ger mig kritik och attackerar mig för något jag gjort eller inte gjort. Något som jag själv inte upplever att jag gjort mig skyldig till. Om jag då väljer att inte försvara mig; att inte hävda att jag i själva verket gjort rätt och att det är hon/han som har fel; att bemöta kritiken med argument och att försöka bevisa och övertala den andra om att min ståndpunkt är den rätta. Vad händer då?

Det som sker är att jag blir medveten om mina känslor och om vad jag förnimmer i min kropp. Och jag blir medveten om den andras känslor. Och om den smärta vi båda i stunden upplever av att just nu inte kunna nå varandra. Jag kan göra mig medveten om min andning och koncentrera mig på att känna den i magen. Och jag kan andas igenom hela upplevelsen; acceptera, bevittna. Den andras känslor träder fram allt mer; hon/han kanske gråter, skriker, blir tyst…

Försvar och argumentation skapas i tankarna, med intellektet. Och det leder mig bort från närvaron. Kroppsförnimmelserna och känslorna visar mig vägen tillbaka till nuet. Men det kan bara ske när jag släpper taget om att försöka försvara mig.

Och när jag återvänder till nuet så upplöses ”problemen”, ”konflikten”. För i nuet existerar inga problem. Att gå i försvar skapar problem, konflikt. Att inte gå i försvar synliggör möjligheter, lösningar.

Går det att njuta av dåligt väder?

Jag skulle i onsdags besöka Skeppsholmens Folkhögskola för att leda några pröva-på-pass i mindfulness. När jag redan var på väg upptäckte jag att ett underkylt isregn föll. Jag hade fel sorts skor på mig och blev blöt och kall om fötterna. Det blåste och var mulet.

Detta var nuet. En situation som många av oss skulle beskriva som ”dåligt väder” och kanske förbanna – både vädret och årstiden. Vi skulle svära över vädret och önska att det vore sommar istället, eller att vi var i Tahiland, eller hemma i den sköna varma sängen. Vi skulle ”försvara” oss mot väderleken; argumentera mot den, tycka att den är ”fel”, inte borde finnas.

Men vädret går inte att försvara sig mot. Det går heller inte att argumentera mot. Det bara är där. Precis såsom det är. Vare sig vi gillar det eller inte. Att vi förbannar och svär över vädret ändrar det inte. Däremot skapar och förstärker vi känslor av obehag inom oss själva och detta tar bort vårt fokus från det som är, här och nu.

Nuets gåva

För att kunna gå i försvar behöver vi först definiera något som ”dåligt” och ”fientligt”. Därefter kan vi ge oss hän åt en reaktion som innebär att vi hävdar något i motsats som vi anser är ”bra” och ”vänligt”. Då kan vi rikta vi in vår energi på att strida och kämpa för detta ”goda” mot det ”onda”; ”fienden”. Detta tar bort vår medvetna närvaro och vi dräneras på kraft och energi. Följden blir en negativ cirkel som i olika grad ger oss och förstärker lidande.

Att vara i försvarsfrihet innebär att helt och fullt acceptera det som redan är, det vill säga det pågående ögonblicket. Utan att värdera någonting som vare sig ”bra” eller ”dåligt”, ”ont” eller ”gott”. Det handlar inte om att försöka tvinga sig själv till att njuta av dåligt väder. Utan det handlar om att inte kämpa emot något som redan är ett faktum.

Nuet är en gåva. Vilket Chopra skriver tydliggörs i det engelska ordet ”present”. Det som händer när jag till fullo gör mig öppen för det pågående ögonblicket precis såsom det är – vad det än är – och när jag accepterar det helt utan att försöka försvara mig, är att jag blir närvarande (beeing present), och då kommer nuets gåva till mig (the present), vilket med Chopras ord kan beskrivas som ”en inre glöd, en extatisk gnista som vibrerar i varje levande varelse.” Detta är mindfulness, och det hjälper mig att uppleva livet fullt ut. Och ja, detta i sig ger mig en stor njutning och glädje: glädjen över att finnas till och vara.