Vi går alla igenom händelser, situationer och faser i livet där vi upplever olika grader av obehag. Det kan röra sig om allt från vardagliga ”småproblem” som att vi missar ett tåg, försover oss eller hamnar i en dispyt med någon, till större och mer omfattande och ibland mer långvariga känslotillstånd som sorg, ångest, depression, panik.

Det kan även handla om kriser och trauman av olika sorter. Gemensamt för de olika känslor som uppstår i sådana situationer är att vi vill slippa ha dem. Inte så konstigt. Vi vill inte uppleva obehag, vi vill inte lida. Ofta förknippar vi känslorna med ”problem” som vi tycker vi har i livet. ”Om jag bara kunde lösa det där problemet så skulle jag inte behöva känna så här …”

Aversion – ett sätt att fly

Hur hanterar vi vanligtvis obehagliga känslotillstånd när de dyker upp? Jag kanske svär över det missade tåget, över lokföraren som var hjärtlös och inte kunde vänta bara en sekund till med att stänga dörrarna trots att han såg mig kommande springande. Eller så ifrågasätter och kritiserar jag mig själv: ”Varför kan jag aldrig lära mig att ta god tid på mig? Varför blir det så ofta såhär? Jag borde inte ha kollat mejlen precis innan jag skulle gå hemifrån! Jag måste försöka bli bättre på att planera och att inte stressa. Jag hatar att stressa så här! Min dag får en dålig början. Jag vill inte känna såhär.

Samma kan hända om jag känner mig tung till sinnes, rentav deprimerad. Det är ett starkt känslotillstånd som jag kan uppleva som överväldigande, mera drabbande än att bli stressad av att missa tåget och komma för sent till jobbet.

Det spelar ingen roll hur pass starkt eller livsavgörande känslotillståndet är. Reaktionsmönstret – sättet att hantera känslorna – följer samma mönster och det kan enklast sammanfattas med begreppet aversion. Ett exempel på aversion är den känsla av äckel en del människor får av skinn på varm choklad eller starka, obehagliga lukter: man känner sig äcklad och försöker så snabbt som möjligt fly undan för att slippa det äckliga. Aversion innebär att fly och vi gör det närmast automatiskt som en form av förnekande och flykt.

 

Att försöka slippa lidandet förstärker det

När min pappa dog upplevde jag en stor sorg. Han dog i förtid, bara 63 år gammal. Det var oväntat och ganska chockartat. Det fanns dessutom många frågetecken kring orsakerna till hans död. Och läkarna hade inga svar. Hans död var ett faktum. Inget kunde få honom tillbaka till livet. Känslan av sorg och saknad övermannade mig och andra anhöriga och vänner. Jag kunde också få tankar som handlade om huruvida vi och läkarna inte hade gjort tillräckligt för att ta reda på vad som var fel på honom. Om vi hade kunnat göra något annorlunda. Vad vi borde ha gjort. Tankar som skapade skuldkänslor hos mig, och som det även låg nära till hands att projicera på läkarna: ”De har gjort något fel. Han fick inte rätt vård …”.

Min aversion yttrade sig i att jag började tänka och grubbla. Jag skapade ”problem” och la till fler negativa känslor, som till exempel skuld och ilska. Dessa känslor i sin tur skapade fler självkritiska tankar: ”Jag borde inte känna skuld … Varför grubblar jag?” Dessa tankar i sin tur bevarade, fördjupade och höll kvar obehagskänslan … På detta sätt försökte jag omedvetet fly undan och slippa den grundläggande känslan av sorg, förlust och saknad. Följden blev att jag till en början förstärkte obehagskänslorna och mer eller mindre trängde undan sorgen.

Den energi som går åt för att bekämpa eller försöka fly undan de olustiga känslorna av obehag, skapar obalans i vårt nervsystem. Detta sker genom en överaktivering av det sympatiska nervsystemet – som producerar stresshormoner som kortisol och adrenalin, för kamp eller flykt, och en underaktivering av det parasympatiska nervsystemet som med  hjälp av bland annat endorfin och dopamin ger vila och återhämtning. En obalans som kan ge allvarliga tillstånd av ohälsa som depression, utbrändhet eller panikångest.

Studier har gjorts på personer med panikångest. Det har visat sig att vad som framför allt driver dem in i attackerna är deras försök att slippa undan paniken. Det är alltså själva aversionen mot och flyktförsöken från det obehagliga känslotillståndet som förstärker, fördjupar och bevarar det. Processen fortsätter i en nedåtgående spiral och till slut finns bara paniken kvar. Antingen i form av kollaps eller överaktivitet. En sorts paralyserat tillstånd av chock.

Det bevittnande medvetandet

På vilket sätt kan då mindfulness hjälpa oss att hantera känslor av obehag? Utgångspunkten för mindfulness är att acceptera det som redan är ett faktum. Känslan av obehag har redan uppstått, det är inget vi kan göra åt det. Att försöka bekämpa eller fly undan obehaget förstärker det endast och skapar mer lidande för oss själva.

Mindfulness innebär att jag bevittnar vad som händer i mitt inre: Vilken är känslan? Hur känns den i kroppen; i magen, bröstet, hjärtat, axlar, nacke? Vilka är tankarna som kommer till mig i det pågående ögonblicket? Mindfulness är att bevittna: Vipassana betyder att se på sig själv och livet precis såsom det är. Att vara det bevittnande medvetandet som observerar känslorna, tankarna, förnimmelserna. Den som bevittnar dras inte med i malströmmen av tankar; i oro, grubblerier och ältande. Hon kan ställa sig bredvid och liksom utanför sig själv, och vara en spegel som reflekterar det som sker och är. Detta gör att känslorna får vara precis det de är, varken mer eller mindre. Och det leder till det mirakel som innebär att känslor, tankar och förnimmelser av obehag efter hand upplöses och försvinner. Och ersätts av välbehag: inre frid, harmoni och stillhet.

Det ”jobbiga” med känslor uppstår när vi försöker bekämpa eller fly från dem. Och det är så vi skapar problem. Det är detta som är problem. För problem finns inte egentligen. Inte i det medvetet närvarande ögonblicket. Där finns endast känslor – antingen av välbehag eller obehag – som när vi lyssnar till och accepterar dem, kan hjälpa oss tillbaka till medvetenhet här och nu; tillbaka till vårt inre sanna själv och de för oss spontant rätta valen och handlingarna. Det är hjärtats väg. Och längs den vägen finns inga problem, inga tvivel eller oklarheter.

Att leva helt och fullt i nuet är att acceptera att lidande och svårigheter är en del av livet. Och i tacksamheten över detta, och i förlåtelsen av oss själva och andra, minskar vi såväl vårt egna som andras lidande.

Jonas Ask

Läs mer om kurser och utbud hos Vipassana Livscoach & Mindfulness

Kategorier: Mindfulness

3 kommentarer

Delani · 10/03/2012 kl. 20:43

great site. keep it up.

Anonym · 24/04/2012 kl. 14:37

Hey there, You’ve done a fantastic job. I’ll definitely digg it and in my view recommend to my friends. I’m sure they will be benefited from this website.

Deusa · 29/04/2012 kl. 22:35

thanks for taking the time to discuss this, i feel strongly about it and love learning more on this topic. it is extremely helpful for me.

Kommentarer inaktiverade.

Relaterade inlägg

Mindfulness

Mindfulness är svårt – och lätt!

Mindfulness är inget nytt, varken i hela mänsklighetens eller i enskilda individers historia. Det praktiserades för tusentals år sedan av buddhister och taoister och olika naturfolk. Vi kan det från födseln – alla små barn, Läs mer…

Mindfulness

Inget att försvara

Jag prövar tanken. Tränar mig på att förhålla mig försvarsfritt till olika situationer och människor. Tränar på att inte hävda och försvara åsikter, ståndpunkter, ”fel” och ”rätt”, ”för” och ”emot”. Och jag låter mig återigen Läs mer…